Blogguppgift:E Gammelmedier eller sociala medier?

Det känns som att det är det gamla mot det nya, rätt eller fel. Kanske bottnar detta i en rädsla för att de så kallade gammelmedierna kommer att försvinna helt i takt med de sociala mediernas framfart. Personligen tror jag inte att det blir så. Istället tycker jag att de sociala medierna kompletterar de traditionella medierna. Genom de sociala medierna kan tidningarna hitta nya vägar till inkomster och TV – och radio använder Internet för att locka till sin egen plattform. Jag tror att det största hotet mot de traditionella medierna är bristen på kreativitet.

 

Den 19:e september är det dags att gå till vallokalen igen och frågan är vilket parti som ska få vår röst. Genom bland annat alla olika medier får vi information om vad de olika partierna står för. Inför detta valet kommer troligen bloggar och twittersidor på Internet vara en stor plattform för politiker att nå ut med sitt budskap. Politikerna kan snabbt kommentera en händelse på sin egen blogg eller på Twitter och nå ut till läsarna utan att gå vägen genom en kritiskt granskande journalist.

 

Likaså kan läsaren svara på inlägget och på andras kommentarer. Detta minskar klyftan mellan politiken och medborgarna. Finns det någon fara med det här då? Kan det vara så att det finns risk för att väljarna blir lurade? Som jag ser det kan det ibland gå lite väl fort för politikerna att slänga iväg ett inlägg. Risken finns att åsikterna som publiceras inte stämmer överens med det egna partiets övertygelse. Om läsaren då väljer att lägga sin röst på det partiet p g a just den sakfrågan har han eller hon blivit lurad.

 

I boken ”The Elements of Journalism” radar författarna upp några grundläggande regler för god journalistik. Den allra första punkten lyder: ”Journalism´s first obligation is to the truth.” En bloggande politiker är inte en journalist och lyder således inte under de publicistiska spelreglerna, varför man kan anta att bl a sanningshalten blir lidande. Just i det här exemplet har den bloggande politikern inte ljugit, men inlägget blir ändå vilseledande.

 

De spelregler som utgjort den fundamentala plattformen för de traditionella medierna får sig en kraftig törn när det plötsligt blir möjligt för var och en att nå en bred publik genom de nya medierna. Som exempelvis när irakiska krypskyttar under jubelrop spelar in videosekvenser där de siktar på en amerikansk soldat och skjuter ned honom – och lägger upp klippet på youtube. Eller när skolungdomar filmar lärare eller t ex klasskompisar i duschen och publicerar klippet på nätet. Detta utmanar i grunden den pressfrihet som vi alla tycker är så viktig att värna om. Frågan är vad detta så småningom mynnar ut i. Kanske får vi se en utveckling som inskränker pressfriheten för att värna om den personliga integriteten.

 

Författarna till boken vrider och vänder på hur man presenterar en nyhet på bästa sätt. Att få fram en spännande berättelse som ska locka till läsning och dessutom vara helt sann är inte alltid enkelt. En sanning kan vinklas på olika sätt och på så sätt vrida slutpoängen åt ett visst håll.

 

Sensationsrubriker biter inte på mig längre. Allt för många gånger har jag blivit lockad av en löpsedelsrubrik och blivit besviken på innehållet i artikeln inne i tidningen. När jag läser den typen av tidningar som med sensationsnyheter tydligt vill locka fler läsare är jag betydligt mer kritisk än om jag tar del av nyheter från de mer ”seriösa” nyhetsförmedlarna.

 

Ett citat ur boken ”The Elements of Journalism” beskriver problemet bra tycker jag.  ”Whether true objectivity is ever possible – I don´t think that is what we´re here for… We strive for coverage that aims as much as possible to present the reader with enough information to make up his or her own mind. That´s our fine ideal.”

Jag funderar på om det inte till slut är det allt handlar om; att jag som läsare måste tänka själv och inte sluka allt som skrivs varken här eller där. 

”Första svenska fallet av svininfluensa”,  DN 2009-05-06

”Misstänkt dödsfall i svininfluensa”, SvD 2009-08-31

”Svininfluensa ger inte fosterskador”, Vi föräldrar 2009-09-02

”Livsfarlig massvaccinering mot svininfluensan”, Läsarnas fria 2009-10-05

Inte undra på att folk blir skrämda av rubriker som de här! Detta är endast några av de rubriker som tidningarna skrev under 2009 angående svininfluensan. Jag har funderat kring varför så många tog varningarna om svininfluensan på så stort allvar. Själv tog jag till att börja med rapporterna med ro. ”Så allvarligt kan det väl ändå inte vara”, tänkte jag och sköt det ifrån mig. ”Det är säkert bara uppblåst i medierna”. Men, så fick man inte tänka! Efter ett antal nyhetsinslag och artiklar och samtal med släkt och vänner hade jag också blivit orolig. Jag har ju mina barn att tänka på och vi skulle faktiskt åka tåg/flyg till Paris innan jul och det varnades ju i tidningarna för att smittorisken var extra stor på flyg, tåg och buss.

Vaccinera sig eller inte?

Det innebär ju en viss risk att vaccinera sig men även en stor risk att låta bli. Viruset skulle kunna innebära större risker för de som har astma fick vi veta genom medierna. Min äldsta son har astma och självklart vill jag inte utsätta honom för någon risk. Uppgiften kom ju från tillförlitliga nyhetskällor och inte enbart från kvällspressen. Hur skulle vår lilla ettåring klara denna sjukdom. Inte ville vi vänta och se! Min mamma arbetar inom sjukvården och rekommenderade oss starkt att vaccinera oss.

- Det är ju faktiskt en viss procent av Sveriges befolkning som inte kommer att klara denna sjukdom, förklarade hon.

Har mamma sagt det så måste det ju stämma! I morgonsoffan på TV diskuterades ämnet.

- Vaccinet kommer att räcka till alla, försäkrade en expert i direktsändning.

På smittskyddsinstitutets hemsida kunde man få uppgifterna bekräftade. Bilden av sjukdomsläget stämde med mediernas bevakning. Handsprit fanns plötsligt på varje toalett. På jobbet, dagis, i kyrkan och i hemmet.

Svägerskan fick inte komma till jobbet

Min svägerska och hennes man var i Mexico när influensan började att sprida sig där. Väl hemma i Sverige igen fick de inte komma till sina jobb förrän några dagar efter hemkomsten för att de inte skulle föra en eventuell smitta vidare. Vi i vår familj skulle ha ett kalas dagarna efter, men svägerskan och hennes man fick förhinder. Tur var väl det för hade de kommit skulle kollegan till min man stanna hemma från jobbet i rädsla för att han skulle sprida eventuell smitta vidare till henne.

Rubrikerna som blåstes upp på varje tidnings löpsedel varnade för den nya influensan som drabbar unga människor och som leder till döden för några av de som insjuknat. Fler och fler rapporter om smittade svenskar kom. Nyheten om det första dödsfallet i Sverige blåstes upp stort. Inte minst kvällspressen hakade på. Säkert sålde de många lösnummer på detta.

Som Svenska Dagbladet skrev gick WHO ut med den information som de hade. De kände ansvar att informera om detta. Om WHO går ut med en allvarlig varning känns det naturligt att medierna ser det som sitt ansvar att förmedla den till allmänheten. Jag fick en känsla av att ansvariga var rädda för att misslyckas med hanteringen av situationen. Inte ville de i efterhand sitta med skammen att ha tagit för lätt på varningarna av influensan. Nyheten är klart också relevant eftersom den berör i princip alla i hela landet. Vem som helst kan bli drabbad och smittan kan ha nått min skola, arbetsplats eller kvarter när som helst. Sjukdomen kan drabba de vi är allra mest rädda om – barnen. Kritik finns att det inte rapporterades så mycket om t ex malaria som under samma period drabbar oerhört många fler. Anledningen till att av svininfluensan fick en så stor plats i etern är klart att den hotar varje svensk, vilket malaria inte gör.

Självkritik i medierna

Parallellt med dessa varnande ord om influensan pågick också en viss självkritik i medierna. Har vi överdrivit riskerna med sjukdomen? Skrämmer vi upp folk i onödan? Detta skapade ändå en slags uppmaning till mottagaren att bedöma själv. Enligt en undersökning gjord av en Open Publishing tidskrift publicerade allmänheten en mängd inlägg om mediernas rapportering om svininfluensan. Enligt undersökningen var de flesta kommentarerna mycket kritiska till informationen som kom.

Hur kommer vi att reagera vid nästa larmrapport?

Nästa gång ett liknande larm kommer blir reaktionerna säkerligen helt annorlunda. Folk kommer förmodligen inte att ta det på lika stort allvar. Det kommer att bli som med larm om cancerframkallade ämnen, varningar de flesta numera skakar av sig och tänker att ”snart kan man inte äta någonting längre, lika bra att strunta i varningen”. Och detta är ju också ett slags risk, om det verkligen skulle bli ett utbrott av ett smittsamt och dödligt virus framöver, som t ex det befarande utbrott av fågelinfluensa man länge varit rädd för.

Men så länge larmet ändå riktar sig till främst utsatta grupper som t ex barn kommer varningarna att läsas och (kanske i smyg) tas på allvar.

Blogginlägg C: Om fakta och fiktion i journalistiken

Boken jag valde att läsa var ”Bokhandlaren i Kabul – Ett familjedrama”. Författaren Åsne Seierstad är en norsk journalist som blev känd i Sverige genom hennes direktrapporteringar från kriget i Irak 2001.

Hennes berättelse beskriver livet i en familj som lever i Kabul, Afghanistan. I början av boken berättar hon hur hon fick bo hos familjen under en tid för att sedan kunna skriva en bok om det hon upplevt. Familjens överhuvud, Sultan Khan, välkomnar henne och ser till att hon mår bra.

Hela boken är en beskrivning av en kultur där kvinnor är värda mindre än män och där både kvinnor och män förtrycks av ledaren i familjen. Det är ett hårt liv de flesta lever, olyckliga och med en ständig oro för att göra fel. Hårda straff delas ut för de som misslyckas och som läsare undrar man om detta verkligen kan vara sant. I bokens förord beskriver författaren att hon under sin tid med familjen samlade ihop berättelser och intryck från familjen som sedan skrevs ihop till en sammanhängande berättelse.

Åsnes sätt att beskriva situationen i Afghanistan är unik. Som västerländsk kvinna blir hon betraktad som en slags ”tvåkönad varelse” och som sådan kan hon fritt röra sig mellan både kvinnor och män. En manlig besökare hade aldrig fått träffa de afghanska kvinnorna och de i sin tur har ingen inblick i männens värld, eftersom de aldrig får följa med männen. Kvinnorna accepterar allt männen säger utan att ifrågasätta och männen frågar aldrig kvinnorna vad de tycker. Således blir boken en unik skildring av livet i Afghanistan ur ett kvinnligt västerländskt perspektiv.

Åsne Seierstad fick hård kritik inte minst från bokhandlaren själv för att hon missförstått deras kultur och saltat berättelsen en hel del. Det går inte som läsare att avgöra vad som är fiktivt och inte, men berättelsen är onekligen mycket intressant och ger en god inblick i hur kulturen i Afghanistan ser ut. Åsnes syn på deras sätt att leva överensstämmer självklart inte med bokhandlarens. Jag kan inte låta bli att tro att det var en mycket nyttig läsning för bokhandlaren Sultan – t ex att få den övriga familjens tankar förklarade för sig – även om det var genom ögonen på en västerländsk kvinna. Samtidigt skulle det förmodligen vara mycket nyttigt för en svensk att få sin verklighet beskriven av en österländsk person.

Att Åsne är journalist skiner igenom i boken. Den journalistiska stilen bidrog antagligen till den kritik som Seierstad drog på sig i samband med att boken publicerades – många misstog den för att vara dokumentär (sann) istället för att betrakta den som en roman (fiktiv). Boken är alltså en skönlitterär bok, med en journalistisk grund. Hon har genom sin egen anpassning till landets traditioner (genom att t ex iklä sig burka när hon går ut för att bli behandlad som en afghansk kvinna och sova på golvet i  köket bredvid de andra kvinnorna) ansträngt sig väldigt hårt för att beskriva situationen i landet på ett så sanningsenligt och osminkat sätt som möjligt.

Fördelarna med bokformen är att läsaren på ett underhållande sätt får en bra inblick i hur det är att leva i en annan kultur. Skulle verkligheten beskrivas bokstavligt tror jag att boken skulle bli mycket svårläst med en spretig handling. Nackdelen med detta sätt att beskriva verkligheten är som nämnt att en del läsare tror bokstavligt på berättelsen och att karaktärerna i boken känner sig kränkta, eftersom alla uppgifter om dem inte stämmer.

Sammantaget tycker jag att boken är lättläst och mycket underhållande och intressant. Jag hade mycket svårt att lägga den ifrån mig och timmen blev sen innan jag släckte lampan.

Tankarna som kom när jag läst klart var en känsla av att vara så väldigt lyckligt lottad. 

 

Pressetik eller bra lösnummerförsäljning?

Jag hade en gång en arbetskamrat som inte tyckte om lokaltidningen för det ”hände för lite” i den. Hon föredrog Aftonbladet för där kunde man läsa om lite mer ”spännande nyheter”. Om det hon läste var sant eller inte ansåg hon vara mindre viktigt.

 

Ämnet är pressetik och det första jag tänkte på var hur kvällstidningar såsom Aftonbladet gång på gång gör övertramp. Det känns som att de kan avslöja vad som helst för att få sälja många lösnummer. De ger väl helt enkelt det läsarna vill ha.

 

Svininfluensan

Ett exempel är ämnet svininfluensa som är ett perfekt ämne för en rikstäckande tidning att skriva om eftersom det angår och intresserar de allra flesta svenskar. Många är mycket oroliga för att de ska bli drabbade av sjukdomen och vilka konsekvenser det skulle kunna ge. För mig känns det som att Aftonbladet utnyttjar denna rädsla och skapar rubriker som skrämmer upp folk ännu mer. Detta för att få sälja fler nummer.

 

Ett exempel är löpsedeln på bilden vilken sattes upp tidigare i höst. Inte nog med att uppgifterna säkert skrämde upp många läsare, det visade sig senare att uppgifterna inte heller stämde. Smålandposten publicerade dagen därpå en betydligt mer sansad artikel men så säljer ju den tidningen i högre grad prenumererade nummer än lösnummer och har alltså inte samma behov av smaskiga löpsedlar.

 

Personlig integritet

Idag tisdag den 10 november 2009 gick jag in på Aftonbladets hemsida för att se hur informationen om svininfluensan ser ut nu. En rubrik lyder ”Alla fyra sökte hjälp för svininfluensan”. Fyra offer för svininfluensan radas upp. Alla fyra har avlidit i sviterna av sjukdomen och alla presenteras med namn, ålder bostadsort och även bild. I branschens egna framtagna pressetiska regelsamling nämns bland annat att man ska respektera den personliga integriteten och att man ska ge korrekta nyheter. Gör Aftonbladet det eller bryr de sig inte om denna pressens egna regelsamling?

 

Publicerar namn oftare

Är det bara jag eller, eller känns det inte som om utrymmet för vad som är etiskt försvarbart att publicera har utökats betydligt under det senaste decenniet? Det är exempelvis relativt vanligt att kvällspressen numera publicerar namn och bild på personer som är misstänkta för olika brott. Det är väl fortfarande enligt svensk lag så att man ska betraktas som oskyldig tills motsatsen har bevisats i en rättegång. Ett exempel är Mats Ahlm som inte dömts för mordet på sin flickvän och som dessutom hela tiden hävdat att han är oskyldig. Kvällspressen försvarar sig ofta med att det finns ett stort allmänintresse vilket alltså skulle legitimera en sådan publicering, men ofta är det kvällspressen som från början skapade detta allmänintresse där konsekvensen blir att den personliga integriteten inte respekteras vilket naturligtvis leder till tragedier för dem som hamnar i kläm.

 

SVT och SR nöjer sig oftast med att publicera kön, ålder och bostadsort. Korrekt och med visad respekt för offren och deras anhöriga. Tråkigt för läsaren kanske, men ett bättre val ur ett etiskt perspektiv. För min del lägger jag mycket hellre min tid på något helt annat än att ta del av påhittade nyheter. 

Hur värderas nyheter?

Varför blir en nyhet en nyhet? Med frågan hängande i huvudet tittade jag på Rapports 18-sändning söndagen den 18 oktober. I sändningen fanns det ett par rapporter från oroligheter i avlägsna länder, ett politiskt inslag, en biblioteksbrand och en hel del annat.

En rubrik löd ”Frisk hos försäkringskassan, men inget jobb”. Inslaget vill belysa hur de nya sjukförsäkringsreglerna medför att vissa sjukskrivna hamnar utanför bidragssystemet. Försäkringskassan vill inte betala ut några pengar därför att de anser att personen är för frisk och arbetsförmedlingen vill inte skriva in personen på grund av att de anser att personen är för sjuk och därmed inte arbetsför. De drabbade står därmed helt utan ekonomiskt stöd. I nyhetsinslaget får tittarna möta en drabbad person som berättar om vad de nya reglerna betyder för henne.

Vilka kriterier är det då som styr att just denna nyhet lyfts fram? Hennes berättelse berör många tittare och de kan lätt ta till sig nyheten. Det finns många svenskar som är sjukskrivna. Även anhöriga och vänner till de sjukskrivna är intresserade av de nya reglerna – och vi riskerar ju alla att hamna i en liknande situation. Alla dessa tittare bor spritt i Sverige och nyheten platsar därmed i Rapport. Inslaget placerades på tredje plats i sändningen. En annan orsak till att inslaget presenterades just denna dagen är eventuellt att det kunde spelas in några dagar tidigare för att sedan sparas till söndagen då personalstyrkan är mindre. De nya sjukförsäkringsreglerna är inte helt färska och inslaget kan därmed utan problem sparas till söndagen. Förmodligen var nyheten med på redaktionens bevakningslista där de skrivit att en reporter ska följa upp hur reglerna har påverkat människor ett tag efter det att reglerna började att gälla. Kanske är en av anledningarna till att detta blev en nyhet också att Rapport av plikt vill informera berörda om reglerna.

En annan typ av nyhet som presenterades i sändningen fick rubriken ”Minsta nyfödda i Sverige”.  I inslaget visas en liten 10 månaders bäbis, Clara, stolt upp av sina föräldrar. Bäbisen föddes för tidigt och vägde bara 307 gram när hon föddes och är det minsta barn som har överlevt i Sverige. Redaktionen strävar efter att erbjuda en mix av olika typer av nyheter och detta inslag blir kvällens solskenshistoria. Vidare fick inslaget förmodligen stor plats i kvällens sändning tack vare många fina bilder på flickan nu och hur hon såg ut när hon var nyfödd. Familjen bor i Östersund, men berättelsen anses ändå ha nyhetsvärde eftersom barnet föddes och klarade sig mot alla odds. En väldigt stor del av tittarna är själva föräldrar och vet hur det känns att få en liten bäbis. Jag själv som har tre barn där den minsta är 10 månader berörs självklart lite extra. Det är ingen nyhet som angår mig eller mitt barn, men den berör mig.

 

 

 

 

 

 

Ett första inlägg...

Min femåring frågade mig häromdagen: 

-Vad skulle du helst vilja vara - potatismos eller en väldigt elak man?

Vad skulle du välja?